Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Hon delade in den konstundervisning som skett vid högskolor, även internationellt, i tre faser. Under 1800-talet handlade det om att skola eleverna till konstnärer. I den första fasen fostrades de genom modellstudier, en undervisningsform som funnits sedan 1500-talet. Grunden var att lära sig teckna korrekt, något som också sågs som en intellektuell övning, eller kognitiv, man lärde sig se och analysera det man såg.
Genom att skissa i olja fick man ner sina idéer. Konstkännedomen skulle sitta i ryggmärgen och det lärde man sig genom kopiering, kopiering och åter kopiering av gamla mästares verk.
Genom att på så sätt gå igenom de klassiska verken fick eleverna förståelse för vad god konst är.
Ut från dessa tidiga skolor kom eleverna med ett gott konstkunnande. Först när det gått de fem åren på högskolan var det dags att söka sig fram till ett personligt konstnärligt uttryck. Då reste man ofta utomlands, och många vid förra sekelskiftet sökte sig till Paris.
De kom hem med nya idéer, både om utbildning och konstnärliga uttryck, något som lade grunden till den andra fasen, eller pradigmskiftet, i konstnärsutbildningen, den modernistiska. De som kom tillbaka ville reformera högskoleutbildningen, som de såg som stelbent och föråldrad.
Nu var det frihet som gällde, eleverna skulle ha egna ateljéer och total frihet. Isaac Grünewald och Otte Sköld var tongivande, och det blev en lång strid innan ett betänkande 1928 grundad på ett kommittéarbete, gav frihetsivrarna rätt. Eleverna skulle arbeta endast i ateljéer efter sin egen uppfattning och söka sig själva. Till sin hjälp skulle de ha professorerna som kom till ateljéerna och i samtal skulle stötta denna personliga utveckling.
Sverige var tidigare i denna syn på konstutbildning än andra länder, berättar Eva Görts, och det var först 1938 som enighet kunde sägas råda inom högskolan att den totala frihetslinjen var den som skulle föras.
Trots denna tidiga syn på vikten av frihet i konstundervisningen, kom den så kallade nonfigurativa konsten senare till Sverige än till andra länder, egentligen först med ”1947 års män”.
Fas tre, dagens undervisning vid konsthögskolorna har ingen kärna eller färdighetsövning av den gamla sorten. De som kommer in har vanligen flera års basutbildning vid olika skolor. Konst och verk-begreppet ser helt annorlunda ut. I dag handlar det om att utforska sin konstnärsroll, det vill säga, det är ännu mer fritt och outsägbart vad studenterna ska kunna.
Men lika viktigt som att utforska sin konstnärsroll är att förstå konstlivet, att sätta sig in i spelplanen och att kunna agera där.
Överallt bär Berlin på spår från andra världskriget. På många byggnader finns skotthål som minner om en svunnen tid, och det går nästan att föreställa sig hur skotten en gång ven i staden och hur invånarna var ständiga offer för rädslan. Vi fortsätter förbi delarna av muren, förbi turister och berlinbor, och går mot tunnelbanan, utan att gå genom några spärrar: för det finns inga. Här kliver man av och på tåget som man vill. Biljetten eller månadskortet ligger i plånboken, och behöver inte visas upp, såvida det inte är en kontroll. Tjuvåker man, får man böta.
Historien har satt sina spår: vakter och förbud hör inte till det nya Berlin. Inte ens rökförbud på krogar och restauranger. Hitler avskydde rökning, och förbjöd det. Därför gör inte staten det. Istället får varje delstat själv bestämma hur det ska vara.
Berlin är en ung stad i sinnet, men bär på stora ärr av det förflutna.
På kvällen tar vi oss ut till Neukölln, en stadsdel där det bor tyskar, turkar, och nordafrikaner, för att hälsa på en av mina vänner, hennes son och sambo. Karin, som är tyska, gick i min klass andra året på gymnasiet på Domarhagsskolan i Avesta. Det är elva år sedan.
Vi står vid hennes spis och pratar, medan hon kokar espresso på ena plattan, och värmer mjölk i en stor kastrull på den andra. Hennes son har feber och hon håller honom i sin famn. Hennes sambo, sitter i ett annat rum och jobbar.
Lägenheten är 3,8 meter hög i tak. Väggarna vita, fönstren stora. Genom vardagsrumsfönstret ser vi ut på vägen, där grannbarnen leker långt in på kvällen. Karin sätter sig med sin son i knät, och jag och min sambo sätter oss i soffan. Karin berättar att hyrorna i Neukölln ligger lika som i Borlänge. Men i Tyskland får hyresgästerna köpa kylskåp, ibland spis, och andra saker till lägenheten själva.
Två dagar senare träffar vi Karin igen. Hon kommer cyklandes, och möter oss i Kreuzberg. Vid floden Spree sätter vi oss på ett mysigt utekafé. Det är söndag, och folk sitter vid de blå borden, och dricker kaffe, äter mat, eller dricker öl. Rosa blommor har placerats ut i korgar. Solen skiner, och det är vindstilla.
Våra samtal sträcker sig över vad som hänt i våra liv de senaste tre åren, finanskrisen, och de skilda politiska systemen i Sverige och i Tyskland. Om hur välfärden lyser med sin frånvaro i Tyskland, och hur den bryts ner i Sverige. Om löner, fackliga regler, folkbildning och annan utbildning, stålindustrin, om hur det är att jobba på industrigolvet, om hur Karin jobbar med att underlätta för småbarnsföräldrar att studera, Tysklands historia, och skillnader i vardag mellan våra hemländer. Om hur normen i Tyskland är att det inte finns någon norm.
Ikväll börjar andra säsongen av Klass 9A och hetsen mot en hel yrkesgrupp kan fortsätta. Lärarna får än en gång klä skott för ökade klasskillnader och en nedmonterad välfärd, samt en syn på utbildningen som satt lönsamheten framför lärandet. Dokusåpan Klass 9 A i SVT är en förströelse, en skenmanöver för att undvika en seriös och kritisk debatt om hela vår samhällsutveckling, där skolan utgör en spegel av samhället i stort. Marknadsliberalismen härskar i västvärlden.
På drygt två decennier har kartan ritats om rejält även inom skolans värld. Vi har sett en kommunalisering av skolorna, nya läroplaner och en lång rad friskolor. Tanken om en likvärdig skola har gått förlorad i jakten på så kallad valfrihet. Här råder konsensus trots att medierna gärna vill få det att låta som om det finns skilda åsikter i sammanhanget. Socialdemokraterna har ju till och med gått med på att skattepengar (skolpengen) kan gå till privata vinstintressen.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman är aktuell med debatt/essäboken Hets. Han berättar på ett mycket pedagogiskt sätt vad som har hänt skolan. Liedman konstaterar att den nyliberala hegemonin skördar stora framgångar. Det finns inte längre något motstånd mot Jan Björklunds marknadsliberala skola med konservativa ideal. Den synen dominerar hela västvärlden. Moderater och socialdemokrater är numera rörande överens om att framtidens skola främst skall spotta fram en anpassningsbar arbetskraft för den framtida kapitalismen. Om man inte kan bli anställd får man anställa sig själv och bli en så kallad entreprenör. Se, ett modeord i tiden förvandlad till naturlag.
Dagens elever skall inte formas till medvetna och kritiskt tänkande medborgare utan först och främst vara en slags lättrörlig vara på en kommersiell marknad. Ok, det finns vissa politiska nyanser. Alliansen har dessutom återinfört den gamla synen att praktiska yrkeslinjer inte skall locka till högre utbildningar. Framtidens arbetare anses inte behöva lika mycket samhällskunskap och språkstudier som akademiker. Humanistiska ämnen skall över huvud taget inte vara obligatoriskt på gymnasiet. Så cementeras framtidens klassamhälle. Hela den samlade oppositionen var motståndare till den förändringen.
Sven-Eric Liedman för ett omfattande och ingående polemiskt resonemang av hela utbildningsväsendet. Även universiteten och högskolorna styrs och granskas med samma typ av mått som hämtar sin näring från ett marknadsliberalt tänkande. EU bidrar med så kallade nyckelkompetenser. Här rankas forskare och deras lärosäten exempelvis efter antal citat i vetenskapliga tidskrifter och genom annan så kallad kvalitetssäkring. Liedman för ett övertygande resonemang där han påvisar det absurda i att mäta på det sättet. Forskare som tagit lång tid på sig och som åstadkommit stora bestående vetenskapliga framsteg har ingen chans i ett sådant mätsystem – däremot har en lång rad av fuskare fått många noteringar i detta så kallade kvalitetsindex.
Är det här en skola för framtiden? En skola som framför allt sysslar med att mäta elevernas ytliga baskunskaper i en allt snabbare och snurrande karusell av byråkrati? Vem vill bli lärare i ett sådant skolsystem? Vilka skall rekryteras? Hur levande är detta byråkratspråk exempelvis. Det finns en blind totalitär syn i sammanhanget som förskräcker. Vad säger en massa pappersdokument om en människa. Är en elev som snabbt kan rabbla fakta bättre än den som slinter på ytliga svar men som kan tänka i djupare resonemang? Åtskilliga har tagit sig fram i tillvaron genom att smussla med fusklappar i samband med skriftliga prov.
Men när omvälvningar av det här slaget äger rum transformeras uppenbarlighen nästan hela befolkningar i ett enda slag: Plötsligt visar människor ett mod de nyss inte trodde sig ha. Med ens blir maktens symboler - en regeringsbyggnad, en polisuniform eller en stridsvagn - degraderade eller desarmerade.
Lika fascinerande är det att beskåda de omgivande stormakternas kluvna reaktioner inför händelseförloppet. För en gångs skull tycker man att Obama nästan kunde hålla tyst istället för att tala så oinspirerat; stormaktens rädsla för att mista en avgörande stödjepunkt i regionen är så uppenbar att Obamas försiktiga yttranden blir pinsamma. Det gäller även EU, liksom den svenska regeringen och Carl Bildt. Men allra mest talande är väl egentligen den israeliska regeringens krampaktiga tystnad den senaste veckan. Alla är rädda att mista en trygg stödjepunkt, en partner i storpolitikens eviga strävan efter stabilitet - även om det innebär stöd till diktaturer.
Om revolutionerna i arabvärlden lyckas och om de sprider sig innebär det att en ny värld i flera avseenden träder fram. Den blir naturligtvis inte lätthanterlig den heller, eftersom demokrati medför att nya krav - ibland omöjliga att på kort sikt uppfylla - kommer att resas på de folkvalda. Men en demokratisering i arabvärlden tvingar stormakterna till nytänkande. Inte minst kommer den att ge Israel-Palestinakonflikten en helt ny ljussättning, när Israels agerande inte längre kan legitimeras med att landet är regionens enda demokrati. Och alla de unga missnöjda män som under arabvärldens maktpiskor sökt sig till fundamentalistiska alternativ kommer med tiden att tvingas tänka till.
På sikt kan en demokratiserad arabvärld sända frisk luft även in i de europeiska länder som sedan länge hemsöks av de högerextremas skräck för den muslimska världen. En muslimsk värld som plötsligt står där demokratiskt nymornad kommer att bli långt svårare att använda i kampen mot invandring och för islamofoba syften. Det känns i sammanhanget visserligen som en synnerligen bagatellartad kommentar, men ändå: Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti eller Le Front National förlorar på folkets framgångar i Tunisien eller Egypten.
Men återigen: inga segrar ska tas ut i förskott. I skrivande stund klamrar sig Mubarak ännu fast vid makten och i de flesta arabländer sitter kungar och föga demokratiska presidenter ännu i orubbat bo. Stenen har dock kommit i rullning. Världshistorien drar efter andan.
Men om Barbara Hendricks musikaliskt är i sitt esse på denna skiva (generös och självsäker, expressivt uttrycksfull) finner jag henne mer återhållen på ”Die schöne Müllerin” (Arte verum). Förvisso högst ovanligt med en sopran i rollen som mjölnaren, men ändå ok. Kanske sjunger hon dock aningen stelt. Likväl är det bra, och med Pöntinen som tryggt drivankare vid flygeln. Som fin bonus en bilagd dvd-skiva där hon sjunger utdrag ur ”die Winterreise”, tillsammans med pianisten Love Derwinger.
I slutet av december genljöd mitt arbetsrum av Tine Thing Helseths trumpetsolon, på en julskiva inspelad med den norska kammarorkestern. I denna unga norska solist framträder en talang i nivå med gamle mästaren Arne Lamberth.
Men nu till januari månads favoriter: dubbel-cd:n ”Love songs” (Naīve) med mezzosopranen Anne Sofie von Otter, ackompanjerad av briljante Brad Mehldau. Jag tycker att von Otter på senare år gått från klarhet till klarhet. Hennes tolkningar fullkomligt lyser av såväl mänsklig som musikalisk mognad. På den ena cd:n sjunger hon sånger med musik av Mehldau, på den andra alltifrån Jaques Brel till Tage Danielssons ”Att angöra en brygga”. Sublimt känsligt, och lyhört. Och pianissimon med forte-verkan.
Pianisten Eldar Nebolsin, f. 1974, gör en lysande tolkning av Chopins pianokonsert nr 1: han är lika mycket poet som pianist. Och Warszawas filharmoniker bjuder en tät, inspirerad orkesterklang på denna inspelning från 2009 (Naxos). En annan pianist, en av världens nu främsta, enligt min mening, Angela Hewitt, framför Bachs ”The English suites” (Hyperion) med en sådan kombination av klarhet och finess att lyssnandet blir en första gradens njutning. Hewitt, som gav sin första solokonsert som nioåring, spelar med en exakthet ā la Glenn Gould men tolkar musiken med ett större mått av hörbar eftertanke. Angela Hewitt är även aktuell med en skiva med Schumanns pianomusik; här finns både underbara Kinderszenen, Davidsbündlertänze och g-mollsonat nr 2. Triumfartat vackra tolkningar!
Barockensemblen Rebaroque (bildad 1988), med konsertmästaren Maria Lindal, har utkommit med en cd med Telemann-musik (Proprius). Det står som en sky av spelglädje över dessa sprudlande tolkningar. Jag vill slutligen framhålla även ”Ombra cara” (Harmonia Mundi), där kontratenoren Bejun Mehta sjunger en rad Händel-arior, tillsammans med Freiburger Barockorchester under eminente René Jacobs ledning. Bejun Mehta sjunger minst lika hängivet utlämnande som Philippe Jarrousky; de är båda världsledande inom kontratenorfacket. Denna fullträff till skiva (som i effekt motsvarar en flaska rödvin, minst) kompletteras av en dvd som visar hur inspelningen gick till. Underbart, från början till slut!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|